För er som är intresserade så här kommer den fakta
jag hittade om vargen!
Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kg, med extremfall på upp till 90kg.
Vargen är ett rovdjur (Carnivora) som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Dess närmaste släktingar är rödvargen, coyoten och schakalen. På längre avstånd finns andra medlemmar av familjen hunddjur som rävar och vildhundar.
Utifrån det biologiska definitionen av artbegreppet som lyder "Individer som kan få avkomma som inte är steril är av samma art" så är hund och varg samma art. Den genetiska skillnaden mellan hund och varg är mindre än skillnaden som finns mellan alla idag levande människor.
Evolutionshistoria
För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till vargar, björnar, grävlingar och vesslor. Man tror att hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan och sedan vandrade dels till Sydamerika, dels över Berings sund till Gamla världen. För 20 miljoner år sedan fanns en anfader till vargen, Tomarctus, med specialiserade huggtänder och förmåga att förfölja och fälla bytesdjur. Vargens närmaste anfader utvecklades i Eurasien(Europa och Asien ihop satt). Den kunde springa snabbt och jaga i grupp och den spred sig över norra halvklotet.
Antalet underarter är under diskussion. Antalet erkända underarter har vid en period varit så många som 50 men listan kan också reduceras till ungefär 13-15 underarter. Modern klassificering av dessa underarter baseras på DNA, anatomi, utbredning och flyttningsbeteenden. Vargen uppvisar en mycket stor dimorfism över sitt geografiska utbredningsomåde. Kring år 2005 erkänns ungefär 37 beskrivna underarter, som bland annat omfattar både dingo och tamhund, men kring detta råder det inte enighet.
Den skandinaviska vargen tillhör nominatformen Canis lupus lupus, eller eurasisk varg. Andra underarter är till exempel polarvarg (Canis lupus arctos), arabisk varg (Canis lupus arabs) och indisk varg (Canis lupus palippes). I Ryssland finns både eurasisk varg och rysk varg (Canis lupus albus).
Tamhunden klassificerades tidigare som en egen art, Canis familiaris, men behandlas idag ofta som underart till vargen Canis lupus familiaris. Det råder dock inte vetenskaplig konsensus i frågan och olika discipliner använder olika sätt att klassificera tamhunden.
Vargen, som var ett av de mest spridda däggdjuren på jorden, minskade snabbt efter medeltiden och idag finns det mellan 100 000 och 200 000 vargar i hela världen.
Det finns cirka 6 000 i Västeuropa:
o 2 000 i Spanien,
o 2 500 i Rumänien,
o 510 i Polen,
o 500 i Italien och
o 150 i Slovakien (mars 2004)
o 200-300 i Finland
o sammanlagt 150-200 i Norge och Sverige (jan 2007)
Det finns cirka 45 000 i Ryssland
Det finns cirka 60 000 i Nordamerika:
o 50 000 i Kanada
o 8 000 i Alaska
o 2 000 i Minnesota
o 600 i övriga delar av USA
Storleken på varg skiftar mycket på olika platser i världen. De största vargarna förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, mankhöjd 80 centimeter och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kg. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kg. Svansen är ungefär 30 centimeter lång.
Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt.
Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.
Storleken: Vargar är oftast stora, betydligt större än liknande hundar.
Svansföringen: Vargar håller oftast svansen vågrätt eller lite ner medan hundar går med upprätt eller inrullad svans. När vargen lyfter på svansen står den rakt upp, inte ihoprullad.
Ansiktsteckningen: Skandinaviska vargar kännetecknas även av ljusare kind- och hakpartier. Dessa ljusa partier når aldrig över ögonen.
Spår
Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora han vargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds.
Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar.
Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit.
Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme.
Ett välkänt ljud som kan få nackhåren att resa sig även på den mest förhärdade vargvännen. Men även om vargarna i övrigt är ganska tysta, har de flera andra ljud som de använder sig av för att kommunicera. Alltifrån ett hårt varningsskall, till olika morranden, och valpiga gnyenden och gnällanden.
I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (det vill säga drygt tio kvadratmil i genomsnitt). Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn.
Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de allmänhet flocken och letar efter eget territorium.
Hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien, men hare, bäver och grävling ingår också. I närheten av människans boplatser faller även boskapsdjur, tamkatter och tamhundar offer för vargar och unga vargar tar olika insekter (särskilt skalbaggar) som föda. I perioder med mindre tillgång till föda äter vargar även kadaver och biologiskt avfall.
Vargen är en ren köttätare, men kan äta bär och gräs för matsmältningens skull.
Historik
I Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet. I Västgötalagen står det: "Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät. Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1862 fälldes de sista sex vargarna där. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen.
Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar: den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur.
Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige. 1840 sköts närmare 600 vargar. Från mitten av 1800-talet inleddes en kraftig nedgång och snart var vargen försvunnen från södra Sverige. Fram till 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar. På grund av olaga jakt fanns det 1980 endast en varg kvar.
jag hittade om vargen!
Vargen
Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kg, med extremfall på upp till 90kg.
Vargen är ett rovdjur (Carnivora) som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Dess närmaste släktingar är rödvargen, coyoten och schakalen. På längre avstånd finns andra medlemmar av familjen hunddjur som rävar och vildhundar.
Utifrån det biologiska definitionen av artbegreppet som lyder "Individer som kan få avkomma som inte är steril är av samma art" så är hund och varg samma art. Den genetiska skillnaden mellan hund och varg är mindre än skillnaden som finns mellan alla idag levande människor.
Evolutionshistoria
För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till vargar, björnar, grävlingar och vesslor. Man tror att hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan och sedan vandrade dels till Sydamerika, dels över Berings sund till Gamla världen. För 20 miljoner år sedan fanns en anfader till vargen, Tomarctus, med specialiserade huggtänder och förmåga att förfölja och fälla bytesdjur. Vargens närmaste anfader utvecklades i Eurasien(Europa och Asien ihop satt). Den kunde springa snabbt och jaga i grupp och den spred sig över norra halvklotet.
Antalet underarter är under diskussion. Antalet erkända underarter har vid en period varit så många som 50 men listan kan också reduceras till ungefär 13-15 underarter. Modern klassificering av dessa underarter baseras på DNA, anatomi, utbredning och flyttningsbeteenden. Vargen uppvisar en mycket stor dimorfism över sitt geografiska utbredningsomåde. Kring år 2005 erkänns ungefär 37 beskrivna underarter, som bland annat omfattar både dingo och tamhund, men kring detta råder det inte enighet.
Den skandinaviska vargen tillhör nominatformen Canis lupus lupus, eller eurasisk varg. Andra underarter är till exempel polarvarg (Canis lupus arctos), arabisk varg (Canis lupus arabs) och indisk varg (Canis lupus palippes). I Ryssland finns både eurasisk varg och rysk varg (Canis lupus albus).
Tamhunden klassificerades tidigare som en egen art, Canis familiaris, men behandlas idag ofta som underart till vargen Canis lupus familiaris. Det råder dock inte vetenskaplig konsensus i frågan och olika discipliner använder olika sätt att klassificera tamhunden.
Vargen, som var ett av de mest spridda däggdjuren på jorden, minskade snabbt efter medeltiden och idag finns det mellan 100 000 och 200 000 vargar i hela världen.
Det finns cirka 6 000 i Västeuropa:
o 2 000 i Spanien,
o 2 500 i Rumänien,
o 510 i Polen,
o 500 i Italien och
o 150 i Slovakien (mars 2004)
o 200-300 i Finland
o sammanlagt 150-200 i Norge och Sverige (jan 2007)
Det finns cirka 45 000 i Ryssland
Det finns cirka 60 000 i Nordamerika:
o 50 000 i Kanada
o 8 000 i Alaska
o 2 000 i Minnesota
o 600 i övriga delar av USA
Utseende och fältkännetecken
Storleken på varg skiftar mycket på olika platser i världen. De största vargarna förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, mankhöjd 80 centimeter och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kg. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kg. Svansen är ungefär 30 centimeter lång.
Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt.
Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.
Utseende
Det kan vara svårt att skilja en varg från en vargliknande hund. Hundraser som jämthund, Siberian Husky, Alaskan Malamute och liknande kan vara mycket lika vargen till utseendet. Det finns emellertid några knep som kan göra det lättare att skilja dessa från vargen. Storleken: Vargar är oftast stora, betydligt större än liknande hundar.
Svansföringen: Vargar håller oftast svansen vågrätt eller lite ner medan hundar går med upprätt eller inrullad svans. När vargen lyfter på svansen står den rakt upp, inte ihoprullad.
Ansiktsteckningen: Skandinaviska vargar kännetecknas även av ljusare kind- och hakpartier. Dessa ljusa partier når aldrig över ögonen.
Spår
Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora han vargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds.
Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar.
Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit.
Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme.
VARGENS YL
Ett välkänt ljud som kan få nackhåren att resa sig även på den mest förhärdade vargvännen. Men även om vargarna i övrigt är ganska tysta, har de flera andra ljud som de använder sig av för att kommunicera. Alltifrån ett hårt varningsskall, till olika morranden, och valpiga gnyenden och gnällanden.
Ekologi
I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (det vill säga drygt tio kvadratmil i genomsnitt). Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn.
Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de allmänhet flocken och letar efter eget territorium.
Hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien, men hare, bäver och grävling ingår också. I närheten av människans boplatser faller även boskapsdjur, tamkatter och tamhundar offer för vargar och unga vargar tar olika insekter (särskilt skalbaggar) som föda. I perioder med mindre tillgång till föda äter vargar även kadaver och biologiskt avfall.
Vargen är en ren köttätare, men kan äta bär och gräs för matsmältningens skull.
Historik
I Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet. I Västgötalagen står det: "Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät. Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1862 fälldes de sista sex vargarna där. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen.
Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar: den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur.
Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige. 1840 sköts närmare 600 vargar. Från mitten av 1800-talet inleddes en kraftig nedgång och snart var vargen försvunnen från södra Sverige. Fram till 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar. På grund av olaga jakt fanns det 1980 endast en varg kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar